Kuala Lumpur, Traveling

Two weeks in Kuala Lumpur

Två veckor i Kuala Lumpur och här är lite av det vi gillar och inte gillar lika mycket så här långt:

VÄRMEN gillar vi jättemycket!

Kanske lite överväldigade av värmen de första dagarna men vi lär oss.

Den är verkligen underbar. Tryckande och lite övermäktig ibland, men vi vänjer oss och är tacksamma över att solen inte visar sig så mycket – visserligen av den tragiska anledningen luftföroreningar men det är en annan historia som jag återkommer till och i det här sammanhanget är det skönt med sparsamt solsken – värmen är nästan uteslutande njutbar och ljuvlig att leva i. Att aldrig, aldrig behöva frysa. Det är bland det bästa som finns. 32-34 grader + den fuktiga luften, känns som 38 säger väderappen och vi håller med. Första kvällen fullkomligen rann vi bort, vi hade AC:n inställd på 18 grader och sov med två fläktar surrande. Nu är fläktarna ett minne blott och vi tjafsar varje kväll om huruvida 29 eller 30 grader är den optimala temperaturen att knappa in på AC:n. 

KLCC är som en kokande gryta, luften står helt still och jag skulle inte bli förvånad om det är 45 grader mellan skyskraporna.

LUFTEN gillar vi inte alls!

Utsikten från vår balkong är fin men väl dold i ett tjockt lager smog.

Faktum är att den är rätt katastrofal och på gränsen till hälsovådlig på grund av ett konstant flöde av rök från Indonesien där man bränner ner regnskog för fullt. Under röktäcket lägger sig Kuala Lumpurs alldeles egna smog som en lumpen extrafilt och bildar liksom ett eget obehagligt ozonlager över staden, solskydd är helt överflödigt eftersom knappt en enda stråle når ner till oss. Vi har skymtat blå himmel kanske 15 min sammanlagt under dessa två veckor. Folk här säger att det inte har varit så här illa på flera år. Att hålla fönster och dörrar öppna och låta luften, vinden, ljuden och dofterna blåsa igenom lägenheten så som vi gillar det känns inte så lockande, det handlar mer om att försöka hålla luften ute och det verkar som om vi kommer resa från den här staden ännu en gång utan att ha varit uppe i de legendariska tvillingtornen Petronas. Inte värt dyra pengar att åka upp för att stirra in i en vägg av tät dimma där utsikten borde vara milsvid. Detta är naturligtvis obetydliga bekymmer på turistnivå, vidden av den förorenade luften är oändligt mycket allvarligare för alla som inte lämnar den om några veckor, som går omkring med munskydd eller till och med undviker att vara utomhus för att skydda sig. Och i ett större perspektiv, för den här världen som är nära att duka under.

LÄGENHETEN, ååh vad vi gillar den!

Den är perfekt för oss, stor och rymlig och mysig, har det mesta vi behöver och känns som en oas att komma hem till efter små och stora äventyr. Vi får helt enkelt ta och visa runt ordentligt i ett eget inlägg för den som är intresserad.

OMRÅDET gillar vi verkligen!

Bara en liten bit utanför citykärnan men ändå en helt annan värld än det tillrättalagda KLCC. Här är ruffigt och bökigt och stökigt som vilken asiatisk storstad som helst, och hade vi bilden av att Kuala Lumpur var annorlunda och mer städad än till exempel Bangkok så får vi lägga undan den föreställningen nu. Här pågår livet dygnet runt nere på gatan och det är så fint att bara få dimpa ner och omfamnas av andra människors vardag. Här finns inga turister över huvud taget. På två veckor och inom en radie av ett par, tre kilometer har vi inte sett en enda västerlänning utöver de fem som ingår i vår egen familj. Indier, kineser och malajer finns överallt så på gott och ont är det vi som sticker ut och vandrar omkring till allmän beskådning. Vi blir bara vänligt bemötta och känner oss aldrig annat än trygga och säkra. Däremot konstant iakttagna och det frestar på lite ibland. Minilivs, gaturestauranger och kiosker där vi handlar och äter finns var och varannan meter nere på gatan och, gratisbussar in till city, tågstationer och en galleria finns inom 10-20 minuters promenad. Vi kunde inte bo bättre faktiskt. 

MATEN gillar vi!

Huvudgatan där vi bor är fylld av restauranger och serveringar med färgglada plaststolar fyller trottoarerna överallt. Indiskt, kinesiskt, malaysiskt, indonesiskt, thailändskt kan vi äta här, hela familjen till priset av vad en enda portion kostar på nattmarknaderna inne i city. Vi har en deal med barnen att en måltid om dagen får vara västerländsk, den andra asiatisk för att de ska våga sig på att prova lite nytt också. Lunch lagar vi oftast hemma och det blir nästan alltid pasta av något slag, middag äter vi nere på gatan för 70-80:-, oftast på restaurangen allra närmast där de serverar den godaste grillade kycklingen någonsin och både personal och stammisar börjar känna igen oss, det blir en liten vila från det värsta stirrandet, där är vi bara lite ”vanligt ovanliga” nu.

POOLEN dundergillar vi!

Vad skulle vi gjort utan poolen, denna ständiga källa till glädje och svalka!? Timmar och åter timmar har vi tillbringat i vattnet, lek, motion och skratt i överflöd har den gett oss. Morgon, middag och kväll finns det alltid någon som vill bada och några fler som vill haka på. 

KLÄD OCH BADKODEN vid poolen gillar vi inte så mycket, eller åtminstone så har jag svårt att få grepp om den och känna mig bekväm. Nu kan jag vara extra känslig på den här fronten eftersom jag inte ens är helt bekväm med att gå omkring i bikini på en badstrand hemma i Sverige. Här är det ännu svårare för att 1: vår blotta närvaro som utlänningar drar blickarna och uppmärksamheten till sig och räcker gott och väl för att man redan ska känna sig som ett ufo 2: vi gör något så konstigt som att b.a.d.a. i poolen. En hel familj som badar och leker tillsammans. Det är en sensation som får folk att kika ut bakom gardinerna, barnen att fnissa och vända bort blicken, vakterna och städerskorna att sträcka lite diskret på sina nackar och le överseende åt vårt märkliga beteende eller helt enkelt plocka fram telefonen och föreviga stunden med en bild 3: jag är kvinna och jag vet inte riktigt vad som är en passande badklädsel i den halvsekulariserade hindu-muslimsk-buddhistiska kultur som -enligt min tolkning- råder här. Jag har frågat vår värd och hon säger att bikini är okej men de två andra kvinnor jag sett bada har varit klädda i heltäckande och fast att jag uppdaterat min med svenska mått mätt redan täckande bikini med ett linne så känner jag mig naken. Jag känner mig inte alltid så sugen på att kliva i framför ögonen på hela personalstyrkan och grupperna på 2-10 män av okänd religion och livsåskådning som ofta sitter på bänkarna runt poolen och umgås. Jag vet inte heller om det är för deras egen skull eller av respekt för mig, men vi har noterat att männen går inte i poolen så länge jag är i. De kan sitta hur länge som helst och vänta men inte förrän jag kliver upp hoppar de i och badar, så ibland känner jag att jag liksom är i vägen. När John är med känns det lättare och ibland tänker jag bara -äääh, låt dem titta, och badar på som jag vill. Andra gånger orkar jag bara inte, avstår från mitt svalkande dopp och längtar till Thailand där det är en helt normal sak att bada och leka med sina barn i en pool. Hur som helst är det ju sånt här som är intressant och berikande med att uppleva en annan kultur.

BUSSARNA, gillar, gillar, gillar!

Det finns gratisbussar som kör fyra olika slingor och täcker en förvånansvärt stor yta av centrala KL och vi har lyckan att bo på gångavstånd till ett par olika hållplatser. Det tog visserligen nästan två veckor innan vi lyckades hitta dem och knäckte koden för att ta oss in till city och runt med dem, men det gör verkligen skillnad! Inte för att taxi eller Grab är jättedyrt, 40-100:- för en resa, men halva vår dagsbudget gick ändå åt till bara bilresan varje gång vi ville göra eller se något och det begränsade oss mycket. Nu kan vi åka hur mycket vi vill och lägga pengarna på annat och vi är otroligt tacksamma över denna fantastiska service. Frihet alldeles gratis!

TORNEN går inte att ogilla!

Det går inte att vara här utan att se och tycka om Petronas tvillingtorn. Ikoniska, mäktiga, majestätiska, glänser och gnistrar de dag som natt, de bara finns där i bakgrunden vart ma än vänder sig eller dyker upp helt oväntat mellan topparna av några andra skyskrapor, som om de vakar över sin stad. Och man blir glad varje gång man ser dem.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *