Questions and answers

Q&A:s

Den senaste tiden är det så många som hört av sig för att be om råd och tips och hjälp kring möjligheten att resa och skola som vi just nu gör, jag har fått så många frågor att jag börjat tro att den här sidan verkligen behövs på allvar och det är ju fantastiskt!

Det verkar som om vi är långt ifrån ensamma om att gå omkring i känslan av att vara fast i ett liv som inte känns som vårt, med en stark längtan efter något mer och det gläder mig verkligen att kunna hjälpa till med det jag kan. Ibland känns det ändå som att jag sitter och svarar på samma frågor tio gånger om dagen på olika ställen, jag har svårt att hinna med och glömmer ibland bort någon -förlåt mig om du är en av dem!

Så nu tänkte jag beta av de vanligaste frågorna här och hoppas det kan hjälpa både dig som är nyfiken och mig som får skriva det en gång för alla. Undrar du sedan något mer eller vill ha en närmare förklaring av något får du hemskt gärna lämna en kommentar här nedanför så kan svaret komma till glädje och nytta för fler. Naturligtvis går det bra att fortsätta skicka mail och meddelanden också om det känns bättre att ta det privat. Men här kommer jag att svara på frågor som dyker upp ofta och idag tar jag mig an två av de vanligaste:

Varför gör vi den här resan?

Det korta och enkla svaret är FRIHET.

Frihet. Att få gå sin egen väg.

Vi är en ganska vanlig familj egentligen men med en kanske ovanligt stor längtan efter frihet.
Vi levde livet t.i.l.l.s.a.m.m.a.n.s. med barnen fram till skolstart, de var hemma med mig, vi hade all tid i världen och rådde över den själva. Vi har helt enkelt provat på något bättre än ekorrhjul och att leva efter klockan på rutin inom ett förutbestämt och fyrkantigt schema, vi vet hur bra vi mår utan allt det där och har saknat livet som vi hade det innan kolossalt sedan skolan tog över våra liv. Vi vill äga vår tid och rätten att vara tillsammans så mycket eller lite vi själva vill och behöver.
I Sverige är det inte en möjlighet man har när barnen måste infinna sig i tid och rum i skolan.


Jag vill också leva efter min övertygelse att lärande är något helt naturligt och roligt som sker överallt och hela tiden, livet igenom, när det får komma genom lust och nyfikenhet, efter intresse och behov istället för under tvång. För mig är den verkliga världen utanför skolans låtsasvärld för barn i själva verket är en bättre plats att lära sig om just världen och få grepp om livet i den.

Genom att vara i världen lär man sig om världen. Så enkelt egentligen, men så svårt ändå.


I takt med en växande skoltrötthet, som kom redan i början av tvåan hos vår yngsta, började också en längtan växa fram att få visa barnen att man kan göra annorlunda. Vi har gett dem friheten under hela deras uppväxt och är på något vis skyldiga att visa dem fortsättningen, visa att det finns andra sätt att göra skolan och livet på, att de själva har alla möjligheter att forma livet på sitt sätt och att friheten finns på andra ställen i världen.

I Malaysia får man lära sig programmera vid poolen, ha hemkunskap hemma (!) i sitt eget kök och ha mattelektion tidigt på morgonen precis när man vaknar och är sugen på det. Det blir inte mindre värt för det!
I Thailand får man ha sin svenskalektion ute på verandan, biologi på stranden, slöjd hemma i trädgården och NO mitt i natten om man vill. Det räknas ändå!

Tillsammans med en viss dos reslust, en sedan länge välnärd dröm om att prova på att bo utomlands och en längtan efter det sköna, enkla livet i sol och värme ledde det här fram till att vi behövde lämna Sverige ett tag. Vi behövde få göra någonting åt allt det där som låg och gnagde, visa både för oss själva och barnen att vi kan få vara huvudpersonerna i våra egna liv och styra i en riktning som passar oss. Tyvärr är det en frihet större än vad Sverige vill ge. Nog för att vi älskar att resa och längtar efter att kunna göra det obehindrat, men i just det här fallet hade vi faktiskt hellre stannat hemma, gjort vår grej där och bara rest kortare eller längre perioder när det passat oss, det hade varit så mycket enklare och på många sätt roligare och bättre. Men för att få hemskola måste man hålla sig utanför landets gränser under en lång tid, det är i grund och botten en stor sorg som vi försöker göra det bästa av och på samma gång en dröm som går i uppfyllelse, och ja, på den paradoxala vägen är det.

Och skolan då? Kan man ens göra så här? Hur gjorde vi?

Uppenbarligen så kan man göra det, här sitter vi på en ö i Thailand som ett levande bevis på det, men det är ett känsligt kapitel och jag vill vara helt tydlig med att var och en måste göra sin egen research och ta reda på hur det ser ut i just ens egen situation och hemkommun. Det har gått bra för oss, vi har kunnat hålla en fin dialog med både skolor och kommunfolk och känner oss trygga med att allt är i sin ordning kring skolplikt och hemskolning, men jag vet att det inte går lika lätt för alla och att inställningen från kommunen kan vara en helt annan. Därför kan jag inte tala om för någon annan hur man ”ska” göra, jag kan bara berätta hur vi gjorde!

Till att börja med så ligger det oräkneliga timmar av research bakom för min del. Jag har läst allt jag kommit över i form av artiklar och blogginlägg, följt alla trådar och diskussioner i alla forum och grupper, svenska och utländska, som dykt upp i mitt flöde på internet och sökt mig vidare till personer som gjort den här resan innan och kan mycket om lagar och regler och tolkningar av dem. Hur många gånger har jag inte känt det som att jag förlorat mig i slösurfade och slösat bort min dyrbara tid vid en skärm, men i slutänden och när det väl var dags att ta kontakt med myndigheterna för vår del så ser jag ändå meningen med det hela. Jag kände att jag visste vad jag pratade (skrev, allt gick via mail) om och kunde stå upp för min sak, till och med upplysa tjänstemännen om en och annan detalj som de sedan gav mig rätt i.
Så ett tips kan jag i alla fall ge -googla, ta reda på så mycket du kan, omge dig med människor som gjort eller vill göra samma sak, fråga, berätta och dela information och erfarenheter. Se till att vara påläst så du kan känna att du har rätten på din sida och förmedla det budskapet till de personer som ska hjälpa dig!

På Skolverkets hemsida finns mycket att läsa och intressant är att informationen har omformulerats ordentligt under det senaste halvåret även om den i grunden verkar vara densamma. Kanske skulle det vara svårare idag än i somras när vi var mitt i processen, det kan jag inte uttala mig om.

Här kan du i alla fall läsa den aktuella versionen om skolplikten i allmänhet och vi har alltså tagit fasta på att vi vistas varaktigt utomlands vilket vår kommun håller med om att vi gör:

Urklipp från Skolverkets hemsida.

Det första steget vi tog utåt var att berätta om våra planer för barnens lärare. Vi ville att de skulle veta för att kunna ge barnen en chans att göra ett bra avslut på terminen och med sina vänner.
Lärarna blev förvånade men glada för vår skull och tyckte vi tog världens chans att lära en massa saker man aldrig kan lära i ett klassrum…

Nästa steg var att meddela rektorerna på skolorna att vi tänkte vara borta ett läsår. De vill naturligtvis veta hur många barn de kommer att ha till skolstart och vart eleverna tar vägen när de försvinner ur registret och för oss kändes det viktigt att spela med öppna kort. Vi ville bevara en fin relation, för den goda sakens skull och ifall vi vill komma tillbaka.
Även rektorerna, särskilt den vid den kommunala skola som två av våra barn går på var otroligt tillmötesgående, hjälpsam och till och med uppmuntrande inför vårt beslut.
Jag var ärligt talat livrädd och bokstavligen skakis när jag hade skickat det första mailet, det var bara dagarna efter att rapporterna om Ystadfamiljen haglat olycksbådande över alla svenska hemskolare så det kändes allt annat än självklart.
Men det gick så mycket, mycket bättre än jag kunnat föreställa mig.

Efter rektorerna var det dags att meddela utbildningsförvaltningen.
Vi skrev direkt till högsta chefen med tanken att det var bättre att nå henne på en gång istället för att informationen skulle leta sig hela vägen upp från tjänsteman till tjänsteman. Från henne blev vi hänvisade till chefen för grundskolan som i sin tur hänvisade till skolpiktsansvarige och till alla dessa meddelade vi helt enkelt att vi planerade att bo utomlands och frågade vilka rutiner kommunen har kring ”skolpliktens upphörande vid varaktig vistelse utomlands”.

Vissa kommuner har en färdig blankett för det här, det hade inte vår och vi skickade med en länk med exempel på hur en sådan kan se ut och som förslag på en enkel, tydlig lösning för alla. Vi fick inget gensvar på det och jag gissar att det inte händer eller har hänt särskilt ofta att familjer vill ställa sig utanför skolplikten i vår kommun. Vi fick intrycket att det inte fanns några rutiner över huvud taget kring det här.

Vi valde att bara meddela alla parter att det här tänkte vi göra. Vi bad ingen om lov och försökte att inte förklara eller svara på några eventuella frågor innan någon faktiskt ställt dem. Det skulle kunna vara lockande att ösa på med alla lagar och regler man känner till redan från början för att vara på den säkra sidan, men vi valde att bara lägga fram det vi planerade som en självklarhet, visa att vi var måna om att allt skulle gå rätt till och bli bra för alla och lita på att vi var tillräckligt pålästa ifall vi skulle bli ifrågasatta.

Det blev vi inte direkt, men precis alla inblandade frågade hur vi tänkt lösa barnens skolgång och kom med olika förslag till lösningar, som om de själva trodde eller ville få oss att tro, jag vet faktiskt inte vilket, att vi var tvugna att sätta barnen i någon form av skola eller skriva ut oss ur landet för att kunna genomföra våra planer. Men vi lutade oss mot att skolplikten, och därmed kommunens ansvar för barnens utbildning, upphör när man vistas utomlands mer än sex månader enligt praxis. Och efter att sakligt ha förklarat det i några mailvändor med var och en i ledet var alla överens om att det stämde.

Till sist var det ansvarig för skolregistreringen som vi kontaktade innan och efter att vi sa upp skolplatserna via nätet och det var hon som bekräftade att alla barnen var avregistrerade och allt var klart. ”Ni behöver inte göra någonting mer.” var de mest befriande ord jag läst på evigheter när de dök ner i mailboxen!

Ska jag ge ett andra råd så får det bli det här -var trevlig mot alla du möter på mail eller telefon, visa att du vet vad som gäller men håll god ton och gör klart att du vill samarbeta för en bra lösning!

Vi har varit helt öppna med att vi tänker hemskola, att vi tar över ansvaret för barnens skolande med glädje och ser det som en fantastisk möjlighet för hela familjen. Ingen har frågat efter något upplägg, dokumentation eller erbjudit något slags stöd eller skolsamarbete.
Vi känner att vi gjort allt vi kunnat för att allt ska gå rätt till och inga oklarheter ska råda gentemot vår hemkommun vad gäller skolplikten. Vi har alla mail sparade ifall problem skulle uppstå men vi känner oss trygga i vår situation och kan inte tänka oss hur eller varför det skulle hända.

Vi har ingenting att dölja och det här handlar alltså inte om hur man kan bryta mot lagen för att slippa undan skolplikten. Det här handlar om hur man på laglig väg kan hemskola som svensk familj under en period. Än så länge är det inte olagligt att vistas utomlands, inte heller att ge sina barn chansen till en rik utbildning medan man gör det.

Jag kan som sagt inte säga att det går lika lätt för alla. Tyvärr. Men du får se det som en uppmuntran, det behöver inte vara så svårt som det ser ut och om det här är något du vill göra så är det än så länge möjligt att det går vägen. Kom bara ihåg att det är olika för alla så se till att göra det på rätt sätt i just din situation.
Lycka till!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *