Thailand, Traveling

Landning on Lanta

Sju veckor på Koh Lanta och jag börjar bli redo att berätta lite om livet här. Att påstå att det var en enkel sak att komma hit och slå sig till ro vore lögn. Det har tagit sin tid och jag kan nog inte ens säga att vi är helt klara med det än, så här får du en fullständigt ärlig och oglamorös redogörelse för vår första tid i paradiset:

Nylandade och lyckliga att vara tillbaka i Thailand!

Jo, det var en mycket lycklig familj som landade i Krabi och kände sig som hemma från första stund. Och vi har haft många fina, fantastiska stunder och upplevelser sedan vi kom hit, men de första fyra, fem veckorna var också som att vandra motströms i en strid ström av småbekymmer som avlöste varandra och vi var mer eller mindre i chocktillstånd över hur dyrt allting var, hur pengarna bara rann okontrollerat ur våra händer. Det var som en flera veckor lång fight mot oro och stress över att få pengarna att räcka till, mot ett nästan oförskämt ostädat hus, mot rött damm och röd lera, smuts, ödlebajs, fukt, mögellukt, vatten som kom och gick lite som det ville i kranarna, kylskåp som slutade fungera första natten, en snuskig extramadrass och kuddar som var så mögliga att jag skäms att berätta hur länge vi sov på dem innan vi upptäckte det, takfläktar som inte fungerade, kvadratmetrar, möbler, köksgrejer och småprylar som inte riktigt tycktes räcka till. Mot tvätt som surnade innan den hann torka, ryggsäckar, gympaskor, kepsar och kläder som möglade, mot fukt, regn, myggor och en pool som sunkade igen och inte gick att bada i på en vecka.
Det var en fight för att hålla humöret uppe hos var och en och få till en vardag som alla kunde vara tillfreds med, fem olika behov och viljor som skulle samsas på trettio smutsiga kvadratmeter och, ja, det tog nästan fem veckor innan jag kunde känna att vi kommer att klara det här. Vi kommer att kunna trivas och må bra här.

Att huset var litet visste vi ju och att Koh Lanta är nästan överjordiskt fuktigt, lerigt och dant i slutet av regnperioden har vi också upplevt förut. Vi vet att den första tiden på ett ställe alltid kostar mest när man köper på sig sitt lilla skafferi av basvaror och skaffar det man behöver. Men vi var ändå inte beredda på att allt skulle hopa sig så överväldigande och hade vi inte betalat huset i förskott så hade vi nog letat oss vidare till ett billigare, enklare land.

Nu, sju veckor senare, har jag städat mig igenom huset vrå för vrå, låda för låda, bit för bit. Jag valde att göra det själv för det stod klart redan andra dagen när vi fick vårt nya kylskåp (och hyresvärdinnan torkade ur det med samma trasa som hon just svabbat av det fruktansvärt skitiga golvet under med) att vi inte har samma syn på renlighet. Det är så skönt att veta att det är så rent det kan bli för att jag har städat med min rena trasa!
Vi har fått ut de äckligaste sakerna ur huset, och fast att vi egentligen inte hade haft någon aning om vilket snusk vi levde med det kändes verkligen lättare att andas så fort den där madrassen och kuddarna kom utanför dörren.
Vi har skaffat det mesta vi behöver och numera har vi varsin sittpall, varsin tallrik, glas att dricka ur, bestick till alla, städgrejer, handdukar och andra självklarheter och alla sover under myggnät.

Runt vårt lilla, lilla matbord har vi nu i alla fall varsin pall att sitta på!
Myggnätshimlen… Trångt och inte särskilt snyggt, men känslan att veta att alla äntligen sov under skydd var lite magisk första natten allt var på plats.


Vi har lärt oss var och när vi ska handla vad för att få ihop det med maten och hittat våra ställen där vi kan köpa med oss eller äta ute och ändå hålla dagens budget.
Det regnar inte lika mycket längre, solen skiner allt mer och saker och ting hinner för det mesta torka upp mellan varven.

Tvätta och soltorka är bästa receptet mot mögligt allt möjligt.
Marknaden är vår livlina! Två gånger i veckan bunkrar vi frukt och grönsaker.

Vissa saker återstår att lösa och en hel del finns kvar på önskelistan för hus och hem, men mesta känns helt enkelt lite lättare nu och för någon vecka sedan kände jag för första gången att vi börjar ha koll på läget, vi kommer klara det här, vi kommer att kunna trivas och ha det bra i vårt lilla hus och det är på något vis här det börjar. Vardagen börjar ta form och när praktiska saker är på plats kan vi börja forma livet mer sådär som vi vill ha det.

Det har varit jobbigt på många sätt och mycket svårare än vi trodde att komma hit. Men mycket har också varit fantastiskt. Havet, poolen och vännerna, vad skulle vi gjort utan dem?

Så, sammanfattningsvis har det varit tungt och härligt och nu är vi på gång, redo att låta Lantalivet ta fart!

För lite bättre uppdatering än här, följ @worlschoolersofsweden på Instagram 🙂

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *