TRAVEL

Tenerife

Jag är just en snygg bloggerska och vi är just snygga worldschoolare…

Jag lovar dyrt och heligt att jag ska blogga söndag, tisdag, torsdag. Tre gånger i veckan. Så åker jag iväg på resa och kommer mig inte för med att fixa internet och skriva en enda gång fast att resor är livets stora glädje och en del av själva meningen med den här bloggen!

Och vi, när vi äntligen kommer oss ut i världen, lämnar knappt hotellområdet och absolut inte turistorten en enda gång och tillhör numera skaran som varit på Teneriffa två gånger utan att ens ha varit uppe på vulkanen!

Men vi hade det så skönt, och det är det som är den stora friheten med att få rå sin tid, att kunna göra det som känns bäst för dagen även om det är att bara vara. Det är ju det vi saknar mest i vardagen och det som alltid kommer först på listan inför ledigheter vare sig på resa eller hemma. Så aktivt worldschoolande eller ej, vi har haft en riktigt fin vecka och nya saker lär man sig alltid av att röra sig på nya platser.

Den här resan var en favorit i repris. Vi åkte till exakt samma ställe med exakt samma personer för två år sedan. För barnen var det den bästa veckan i deras liv och sedan dess har det varit deras högsta önskan att få göra om den, komma tillbaka och göra allting på exakt samma vis. För dem är Teneriffa paradiset på jorden och Parque Christobal lyxigare än den femstjärnigaste resort.

Och jag förstår dem. Vi bor i ett vitt litet hus bland många andra, de springer omkring som de vill mellan poolerna, fotbollsplanen och baren och tillsammans med kusinerna känner de sig nog som kungar på området.

Kungar i läskbaren minsann.
Den här gången sträckte sig friheten till och med utanför resorten när de gick iväg och handlade själva i butikerna närmast runtomkring. Stort för både mamma och barn.

Lillasyster älskar sin Kids Club med nya vänner, stora och små, lekar, pyssel och minidisco varje dag.

Superkaninen från Kids Club
Så fint att kunna bjuda in nyfunna och gamla vänner till spontanfest i sitt lilla vardagsrum…

Ingen hade behövt oroa sig över att missa Halloween, här firas Dia de Muertos i dagarna tre med ansiktsmålningar, spökigt pynt, pyjamasparty, trick or treat, femkamp och uppträdanden.

Promenader morgpn, middag eller kväll, längs strandpromenaden och gatorna i Las Americas hör till livet här.

Och se vad som kan hända på en kvällspromenad… Något jag själv aldrig skulle utsätta mig för men som de här fyra verkligen älskade!

Fiskpedikyr

Enda utflykten vi gjorde var till ett vattenland, till barnens och pappornas stora glädje. Galna och storslagna vattentutchkanor, pooler och vågmaskiner i det oändliga. Folk också i det oändliga, vilket tog bort en stor del av tjusningen för min del. Inte värt att köa tjugo-trettio minuter för en trettio sekunders åktur, så roligt är det helt enkelt inte för mig. Min nioåring var inte heller så road av det, vi hängde hellre vid beachpoolen han och jag. I övrigt, och av alla övriga, fick Siam Park högsta betyg som rolig och välordnad vattenpark. Vårt tips är dock att pricka in en dag med mindre folk och inte en nationell helgdag som vi gjorde.

Den största lyckan är att få ha sina bästa vänner runt sig från morgon till kväll. När jag ser den här fantastiska, underbara, vackra skaran kusiner tillsammans blir jag nästan gråtfärdig och förstår hur rika vi är!

*

Så, det var barnens Teneriffa, här är lite av mitt:

En underbar väg ner till dukat bord till frukost, lunch och middag. Rena dunderlyxen.

Många runt bordet och fint sällskap varenda måltid.

Flipflopoarna. Blommorna. Och livet vid poolkanten.

Min pojke med en alldeles särskild kärlek till palmer. Han älskar dem. Han behöver dem. De är så fina. De gör honom så glad säger han själv. Det är underbart att få vara här med honom och se och höra hur han inte kan få nog av dem, inte kan gå förbi en utan att vilja stanna och klappa, fotografera eller bära runt på stora blad…

En favoritkille och hans favoritpalm, ”mamma palmer kan vara vassa, visste du det?”

De här ♥

Att få sitta uppe sent och spela Yatsy eller bara prata med dem.

Det osannolikt och fantastiskt fina när det visar sig att en av de familjer som jag följt länge på Instagram och Facebook i olika grupper och hemskolningssammanhang och som nyligen gett sig iväg från skolplikten, just när vi är här, bor just bara något kvarter bort från oss! Vi träffas på stranden  på eftermiddagen och senare på kvällen på vårt hotell, barnen hittar varandra och har så skoj och jag får likasinnade att prata hemskolning och resande med i flera timmar. Min svåger skrattar åt mig när jag säger att det är så roligt att få prata med någon som tänker som man själv, ”för det kan ju inte hända så ofta” skämtar han. Han anar nog inte hur rätt han har, för nej, det händer verkligen inte ofta. Det känns som ett litet mirakel att den här familjen finns här just nu, att få se att ”de finns på riktigt”, att få ta del av deras upplevelser, erfarenheter och tankar bara sådär, i verkligheten, på Teneriffa… Så verkligt att det nästan blir overkligt på något vis. Tack familjen N som ville träffa oss!

En morgonpromenad ner till stranden med min flicka, bara vi två. Där sitter vi och förundras över hur havet kan vara så silverblankt, himmelsblått och smaragdgrönt på en och samma gång medan jag masserar hennes axlar.

Den färgen som vågorna har när de just slår över, när solen bryter rakt igenom och de skummar in över klippkanten kommer jag att bära med mig för alltid. Det är den smaragdgröna.

Vi ser att tidvattnet börjar rinna in, hon har aldrig sett det förut, frågar så mycket och vi pratar länge om det. Hon slår sig ner på klipporna och sitter plötsligt mitt i det, hon får sitt livs första upplevelse av tidvatten medan det liksom forsar överallt runt henne och det är så fint att det skär i hjärtat av lycka. Hon känner det också för hon säger:

”Det är som en dröm mamma…”

Jag förstår precis vad hon menar och jag vill aldrig, aldrig att den ska ta slut.

Nästa dag är söndag, dags att åka hem och jag har en stor, tung klump av gråt som jag måste kämpa för att trycka ner i bröstet. Hela dagen. För barnens skull. För alla andras skull, för att ingen ska tro att jag på något sätt är otacksam över den fantastiska resa som vi fått. Det är bara det att vilka känslor jag än försöker frambringa så är det en enda som som tar överhand, den att det är som att vara på väg tillbaka till ett fängelse. På riktigt, riktigt känns det som att åka hem till fängelset, och på flyget, varje gång mina ögon faller på den lilla skärmen på stolsryggen framför och kartan som visar vår väg framåt tänker jag: snälla, kan vi inte bara landa här? Eller här? I Portugal, Spanien, Frankrike? Eller Danmark?Var som helst, bara inte hem till fängelset….

Tack Teneriffa och tack farfar och farmor som tog oss dit!

 

~follow~share~like~
RSS
Follow by Email
Facebook
Google+
http://worldschoolersofsweden.se/2018/11/09/tenerife/
Pinterest
Instagram

2 thoughts on “Tenerife

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *