SCHOOLING, TRAVEL

Worldschooling Öland

Man behöver inte åka till andra sidan jorden för att worldschoola. Jag tycker det är en lite konstig tanke att världen skulle vara något som finns överallt långt borta utom precis där man själv är hemma, tvärtom känner jag att det ger en större känsla av tillhörighet när man börjar se sin lilla plätt på jorden som just en del av världen, när man öppnar ögonen för allt man har runtomkring sig och tar del av livet där man befinner sig. Även när det råkar kallas hemma.

Vi gjorde en liten tripp till Öland den här sommaren och bara skrapade lite på ytan av allt som finns att uppleva där. Egentligen gjorde vi inte så mycket annat än att njuta, leka och uppleva tillsammans, och ändå, när jag ser tillbaka på det så bara trillade det en massa lärande över oss.

För mig var den här lilla resan nästan det finaste som kunde hända av några olika anledningar:

~ Öland är en plats som håller mitt hjärta, en plats jag älskar och alltid längtar till efter alla mina tjugo första somrar som spenderades där. Med familjen. I husvagn. På en camping där alla kände alla och jag och mina syskon kunde springa fritt runt med våra kompisar och ränna ute om nätterna när vi blev äldre. Jag grät alltid floder när vi åkte därifrån.

Löttorp, Kesnäsviken ♥

Min son. Min strand. Finare blir det inte.

~ Det var fantastiskt att få komma tillbaka hit med mina egna barn och njuta av att få dela alla mina finaste minnen med dem. Att få se allt genom barnens ögon är som att leva i repris på just favoritstunder och ställen och uppleva allt på nytt.

Den mjuka, vita sanden min flicka trodde först att det var mjöl…

~ Vi var där med kusiner och precis allt är roligare med kusiner. Den här sommaren skulle min bror åka till Öland och jag måste tacka hans barn för att de lockade med oss. Jag är så glad att vi fick tillbringa så mycket tid med de här kusinerna som vi inte träffar så ofta annars, att se dem växa lite närmare varandra för varje dag!

~ Vädret -helt makalöst perfekt! Nog för att jag har fantastiska minnen av regniga dagar på Öland också, men när solen strålar, luften är tryckande het och vattnet klart och ljummet är det rena badparadiset och det finns knappt något bättre ställe att vara på. Jag ~vi~ älskar helt enkelt värme och i kombination med vackra, vita stränder är det ett oslagbart upplägg!

Mer än en gång frågade sig trettonåringen om vi verkligen var i Sverige?

Vad själva lärandet beträffar var det liksom sen bara att öppna alla sinnen och tacksamt ta emot det livet bjöd på:

 

~ STRANDLIVET ~

Det mest självklara och underbara. Att ha ett hav vid slutet av vägen alldeles där man bor är en lyx man får ta väl vara på när man kan. Barnen är så pass stora och simkunniga nu att de kunde gå ner i förväg och börja bada själva och jag såg hur de växte i den friheten. Deras ansikten lyste lyckliga över att få det ansvaret och förtroendet.

Liten och stor växer båda av att få ta hand om sig själv och varandra.
En långgrund sandstrand utan risk för strömmar är det perfekta stället att pröva på eget badansvar.

Hav och strand hör inte direkt till vår vardag så det faller sig helt naturligt med alla frågor, nya ord och namn att lära, saker att känna, testa, prova, väga, mäta, uppskatta, fundera kring, diskutera och problem att lösa. Varenda dag blir som en enda lång, lektion med alla skolämnen så där fint ihopflätade som det faktiskt fungerar i verkliga livet och med den fantastiska kryddan av att vara där med själ och hjärta, ta in allt med liv och lust!

Helt och hållet underbart att se till och med sin trettonåring ge sig hän och uppleva hav och strand med hela kroppen, alla sinnen!

Salt eller bräckt vatten, maneter, tång, sand, musslor, räkor, småfisk, skräp i vattnet, alger och algblomning, simma, dyka, stå på händer, göra volter, kasta boll, gräva djupa gropar och bygga hållfasta murar, vågor och ”grundvatten” och vindarnas riktning…

Och havet om natten, i mörkret, ger en helt ny dimension…

 

~ TROLLSKOGEN ~

En liten tur till Trollskogen var alldeles lagom en kväll när den värsta värmen lagt sig och vanligt folk började dra sig hemåt. Vi hade skogen och stranden nästan helt för oss själva!

Trollskogen är ett naturreservat där krokiga, vindpinade tallar växer, murgrönor slingrar sig runt i träden och ett gammalt skeppsvrak ligger uppspikat på stranden.

Vid grinden som leder in i naturreservatet fanns en liten utställning av vad som kan flyta i land på en strand. Underligt vad människor slänger i havet tyckte vi…

En viktig liten påminnelse om att det som dumpas i vattnet inte på något sätt försvinner.

Vi hade ett mål, det var att hitta vraket och ta en fikapaus där, och för att vara på den säkra sidan gick vi längs stenstranden. För alla killarna var det ett äventyr att se vad som väntade bakom varje krök, de sprang långt före och var snabbt framme. Vi andra tog det lugnt och lillasyster tyckte det var en hemskt lång promenad…

Och förlåt, förlåt vraket, men vi såg inte skylten att man inte fick klättra förrän efteråt. Det gick mycket varsamt till hur som helst…

Underbart att fika med ett gäng klätterapor och det gjorde mig så glad att se hur barnen ett i taget smög iväg till skylten som berättade historien om sjömännen som kommit blivit skeppsbrutna och spolats upp på land med livbåten i spillror en kall decembernatt för länge, länge sedan. Det var som om det där vraket fick liv igen…

Vägen tillbaka slingrade genom skog av tall och murgröna som tagit över helt på sina ställen och kantades av uråldriga, ihåliga ekar.
Otroligt hur en liten murgröna kan ta över ett stort träd och till och med bära kraftiga grenar som brutits av!

Vi lärde oss det kanske finaste av allt: att en ek växer i 300 år, lever i 300 år och dör i 300 år… Så vackert och vemodigt på något vis.

Skoj och lagom läskigt att krypa genom gamla stammar…

Skeppsvrak, fika och ihåliga träd i all ära, men det som fångade barnen och höll dem som fastklistrade i nästan en halvtimme var en låda med myrlejon som vi hittade vid parkeringen på vägen ut.

Naturens grymhet fascinerade med en kamp på liv och död när små intet ont anande myror kröp runt i sanden, halkade ner i myrlejonens lömska gropar, blev neddragna av starka klor och slukade med hull och hår, eller lyckades kravla sig upp och traska runt en stund till innan de halkade ner i nästa grop…

 

~ BYRUMS RAUKAR ~

Raukarna i Byrum är det perfekta stället för en familj med lite större barn som tycker om att klättra.

Kalkstensklipporna är så lätta att ta sig upp och fram på med sin taggiga struktur och formar sig i roliga toppar, gångar, tinnar, torn och gropar. Lagom höjd och lagom vidsträckt för att det kännas utmanande och lite svindlande för barnen och samtidigt tillräckligt säkert för att en mamma ska våga låta dem springa fritt och prova sig fram utan allt för mycket panik i hjärtat.

Alla våra barn älskar att klättra och nioåringen alldeles särskilt. Han liksom ä.r. klättring, b.e.h.ö.v.e.r. klättring, och jag hade riktigt längtat till att få visa dem och honom det här.

Förutom klättring och Ölands bästa solnedgång (ok, kanske inte just den här molniga kvällen) bjuder raukarna också på små överraskningar i form av fossiler insprängda här och där. Så när den allra vildaste lusten att springa fritt, klättra och hoppa lagt sig är det bara att sätta sig på huk och börja spana och fantisera om vilja förhistoriska varelser som lämnat spår efter sig…

~follow~share~like~
RSS
Follow by Email
Facebook
Google+
http://worldschoolersofsweden.se/2018/08/08/worldschooling-oland/
Pinterest
Instagram

3 thoughts on “Worldschooling Öland

    1. Tack Svinto <3 Du har nog rätt, Öland och jag hör lite ihop men nu var det så länge sedan jag var där och det var första gången på riktigt med barnen 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *