SCHOOLING

Homeschool family camp

Den här sommaren kommer att gå till historien som vår mest oplanerade någonsin. För mig fanns bara två alternativ, antingen skulle vi satsa på en redig sommarsemester och då hade jag velat tågluffa i Europa, eller stanna hemma och njuta fullt ut av allt det ljuvliga vi har omkring oss just här. För att riktigt ta vara på det och för att kunna spara pengarna till en långresa i vinter. Det senare alternativet tog över och därför blev sommarlovet som ett oskrivet blad.

Faktiskt det enda vi hade planerat in i förväg för den här sommaren var att åka på en träff för hemskolare som jag läst en del om sedan jag fick upp ögonen för hemskolning själv. Det verkade vara en uppskattad familjevecka som tyvärr haft uppehåll ett par år men nu skulle den återkomma och jag tyckte det kändes som ödets ironi när det visade sig att alltihop äger rum, och har alltid gjort, precis i mina egna hemtrakter bara ett par mil bort över landsbygden där jag själv växte upp. Ett sammanträffande jag inte kunde se som något annat än det helt enkelt var meningen att vi skulle dit.

Jag och barnen fick åka själva eftersom pappan hade en vecka kvar att jobba innan semestern och jag måste erkänna att jag undrade lite vad jag gett mig in på när vi åkte den sista biten på slingrande landsvägar ut mot den lilla byn och gården i Askö.

För även om platsen på kartan talade för mig så fanns det åtminstone fyra saker som talade emot:

~ jag är ingen lägermänniska och blotta tanken på fasta tider och programpunkter, aktiviteter och grupper man förväntas delta i får det att krypa under skinnet på mig…

~ jag hade två barn med mig som egentligen inte alls ville vara där varav den ena hade bestämt sig redan innan för att bara ligga i husvagnen och sura hela veckan…

~ alla tre barnen saknade sin pappa till tårar nästan innan vi vinkat hejdå ens, de brukar gråta hejdlöst efter honom bara vi sover borta någon enstaka natt och nu väntade många nätter på rad…

~ jag är en rätt blyg och tillbakadragen person med stort behov av att få vara för mig själv, att vara bland helt okända människor, söka kontakt, var småtrevlig och social är bland det svåraste jag vet…

Så att åka på hemskolningsläger vara att kasta både mig och barnen ut ur vår comfortzon med tanken och förhoppningen att det skulle vara bra för oss och att vi alla skulle växa lite och lära oss något i slutänden ändå. Det var pirrigt när vi packade i ordning och gav oss iväg men jag tänkte att det värsta som kan hända är att jag och mina barn håller oss för oss själva och får en campingvecka tillsammans. Bara det skulle ju bli ett litet äventyr för dem som aldrig sovit i husvagn.

Så tacksam för husvagnen som mina föräldrar var snälla att låna ut till oss, mycket roligt fix med den och alla vill hjälpa till!
Fin känsla att få packa in sina saker i ett eget skåp, att komma till rätta och bo in sig tyckte alla var mysigt och roligt.

Jag hade inte behövt oroa mig så mycket för lägerbiten. Det kändes på en gång att det här var det friaste läger man kunnat föreställa sig. Inte en enda programpunkt fanns inplanerad från början, det fick bli lite som det blev, var och en skötte sitt, lagade sin egen mat på sina egna tider, kom och gick som de ville och barnen hade fritt spelrum i en hela trädgården, på fotbollsplanen och studsmattan och i en stor lada med klättergrunka och jättegunga att svina sig i på loftet, lego, boxningssäck, pingisbord, bordsfotboll, snickarhörna, leksaker, böcker och serietidningar i vartenda hörn.

För mina barn blev det många tillfällen att försöka ta sig utanför husvagnen och in i gemenskapen som var så tydlig runtom. Vi tyckte att alla verkade känna varandra och jag förstår att det inte var lätt för dem. Jag var stolt över min trettonåring som efter mycket tvekan vågade sig med i en fotbollsmatch och glad över att han fick känna sig uppskattad för det han bidrog med på planen. Jag var stolt över min nioåring som vågade sig upp till ladan den första kvällen och använde sina klätterskills för att söka kontakt med de äldre barnen (låt vara att jag hade hjärtat i halsgropen hela tiden när han följde tonåringarnas exempel och klättrade på bara bjälkarna upp till loftet…) och glad när jag såg den där gnistan i hans ögon som talade om att han var nöjd med sig själv. Jag var stolt över min åttaåring som tog sig över den första lilla tröskeln av blyghet och skaffade sig vänner i alla åldrar och glad att se henne trivas som fisken i vattnet resten av veckan i detta stora sammanhang.

Men att ta sig utanför sin comfortzon kräver också att man får pausa och stanna i sin lilla bubbla av trygghet för att samla krafterna ibland. För mina pojkar var husvagnen platsen de helst ville hålla till på och kusinerna som bor i närheten blev som en slags tillflykt för att tanka redan trygga relationer.

Många tillfällen att ta sig utanför sin trygghetsbubbla men också många tillfällen att stanna i den och växa ännu lite närmare ihop med sin bror.

Vi gjorde våra avstickare för att komma bort lite från husvagnen som stod mitt i stekande solen ute på ett fält. Och fast det inte fanns några egentliga förväntningar på att man skulle delta i lägeraktiviteter så kändes det lite som att skolka, jag själv drogs mellan att vilja vara på plats och verkligen ta tillfället att prata med hemskolarna, lära mig allt om livet de lever, ge barnen chansen att också komma över sina trösklar och lära känna nya vänner, samtidigt som jag ville att vi alla skulle ha en bra vecka och såg det fina med att barnen fick bonda med sina kusiner också.

Badutflykter med kusinerna och besök hemma hos dem gjorde gott för vår vecka.

Det var hur som helst underbart att få vakna varenda morgon i ett slags plockepinn av armar, ben och fötter. Trångt, varmt, svettigt och alldeles, alldeles ljuvligt, så nära mina fina!

Ett litet, litet steg i taget tog vi oss ändå närmare de andra familjerna, till att börja med tog vi med oss frukosten upp till trädgården och åt under äppelträdens behagliga skugga, våra sista dagar på plats åt vi alla måltider där och jag fick några fina tillfällen att prata med andra mammor och pappor.

Sent om kvällarna tog vi oss varsin kopp te och macka och satt i mörkret under träden tillsammans och njöt nog alla fyra av hur mjuk och behaglig musik började ljuda när någon drog fram en gitarr och började spela, fler och fler anslöt med sina olika instrument och en spontanorkester plötsligt satt och jammade alldeles intill. Då tänkte vi på vår pappa och kände att han skulle ha platsat där, med sin gitarr.

Katter och kojor hade större dragningskraft på mina pojkar än chansen på nya kompisar. Några fotbollsmatcher, lite lek på loftet i ladan  och finalen i fotbolls VM var nog för dem, men så fort grannhusbilens katter visade sig var de snabba ut för lite kel och gos.

Lyckans lycka för en djurälskare utan egna djur 
Spänningen när man hittar en ödekoja i skogen…
Fotbollsfanatiker finns minsann överallt!

Ett nytt intresse för olika sädesslag hos min nioåring under våra åkturer över åkrar och fält. Hur många gånger stannade vi inte för att titta och han fick plocka ett ax när vi hittade något nytt och hur förundrad och fascinerad var han inte över att maten växte där mitt framför hans ögon…

Den fjärde dagen fick jag lova att vi skulle åka hem dagen efter, då längtade allihop så mycket efter pappa att vi bestämde oss för att åka hem till fredagkvällen och fira in semestern med honom. Lite synd kanske, för där den sista kvällen var det som om något släppte för mina killar, det var Öppen scen i ladan med uppträdanden, de vågade sig ut och jag iakttog på avstånd hur de närmade sig gänget med yngre tonåringar mer och mer, de höll till på fotbollsplanen och vid lägerelden och framåt midnatt hade jag tvärtemot hela den gånga veckan svårt att få in nioåringen i husvagnen.

Så många härliga människor som ville uppträda!

För mig var det fantastiskt att se hur mycket fint som kan uppstå och hur bra det kan fungera massor av människor emellan helt utan regler och förhållningsorder! Det slog mig gång på gång hur levande allt och alla kändes och jag svävade runt i någon slags förundran över att vara mitt bland människor som lever den här friheten till vardags, som får hålla sin egen rytm året om och inte behöver bry sig om att augusti och skolstart väntar någonstans där framme. Jag tyckte om att sitta och bara se mig omkring, lyssna in, och det som fastnade i mig allra mest var alla dessa tonåringar och ungdomar som bara gått delvis eller inte alls i skola och som, av bara det lilla jag såg, upplevdes så självständiga, självklara och själfulla. Inte för att jag väntat mig något annat, men det kändes bara så skönt att med egna ögon se fullt normalt fungerande unga människor som visste vad de ville, som läste både gymnasium på distans och universitet och som kommer att klara sig utmärkt i livet fast (eller kanske just för att?) de fått ägna sig åt sina egna intressen, följa sin egen inneboende längtan och utvecklas därifrån.

Jag åkte ifrån den här träffen med minnet av fina dagar, fina människor, en fin plats av gemenskap, en ännu starkare övertygelse och massor av levande bevis för att utbildning och lärande är så mycket mer än att tvingas in i en byggnad, sitta stilla och ta order i tretton år medan barndomen och det verkliga livet svävar förbi där utanför. Jag åkte därifrån med ny glädje, nya tankar, nya fina kontakter, nytt hopp och en längtan starkare än någonsin att göra den här friheten till vår och kanske andras verklighet!

Jag åkte också därifrån med en längtan om att få komma tillbaka nästa år och en stor nyfikenhet på vad som kommer att ha hänt och förändrats i våra liv då? Stort tack till familjen Berkestam Drysén som bjöd in och ordnade allt det här!

~follow~share~like~
RSS
Follow by Email
Facebook
Google+
http://worldschoolersofsweden.se/2018/07/24/homeschool-family-camp/
Pinterest
Instagram

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *