FAMILY

Sova nära

Här kommer några tankar som varken har med hemskolning eller resande att göra, men som jag ändå vill dela för de har allt att göra med att möta sina barn med den öppenhet och respekt som vi försöker leva efter, samma öppenhet och respekt som jag ocskå tycker en friare syn på skolning innebär så det finns kanske en liten koppling ändå.
Det handlar om att sova nära.
Att ha någon vid sin sida när man sover är väl något av det mest värdefulla. Att få känna värmen av en annan kropp, känna mjuk och len hud mot hud i minsta lilla rörelse, höra någon annans andetag bredvid, vakna till omsluten av en arm, öppna ögonen och mötas av en fridfullt sovande älskad person, att bara höra täcket prassla och veta att någon finns där alldeles intill är närhet, trygghet, kärlek och mys i sin allra renaste form. Jag älskar att sova med min man. När han inte är hemma är det något som fattas, sängen känns så tom att det ekar långt in i hjärtat och jag saknar och längtar tills han är hemma igen och ordningen återställd. Jag skulle aldrig drömma om att be honom gå och lägg sig någon annanstans, för att ge mig mer utrymme, nattro, lite tid för mig själv eller någonting annat över huvud taget. Det vore att oförlåtligt bryta en gemenskap och samhörighet. Natten och sängen och sömnen delar vi, så är det bara. Vi vill sova nära.
Ändå gick vi länge på niten om att barnen ska göra allt det där vi själva inte vill och sova ensamma. Egna rum, egna sängar och helst skulle de somna helt på egen hand också, utan mer närhet än en liten stund med mamma eller pappa på sängkanten, kanske en saga, några ord om dagen som gått och god natt och puss och så -mer än så hade vi varken tid eller ork att lägga på en nattning tyckte vi en gång i tiden.
Ändå berövade vi i många år våra barn den självklara närheten som vi själva uppskattar så mycket. Vi var så hårda mot våra barn. Vande dem att somna själva. Bar alltid tillbaka dem när de kom om natten med förklaringen ”man sover bäst i sin egen säng…” Särskilt vår stora pojke, som var den stackare som växte upp först och under den period då vi hade som mest ork att bära tillbaka. Hur många gånger har han inte stått där i vår dörröppning och fått höra ”gå till din säng… vi sover bättre allihop då… du får gärna komma och mysa när du vaknar imorgon…” Det skär i mitt hjärta när jag tänker på det och jag kan inte förstå att det är jag som sagt det. Hur kunde vi göra så och hur kändes det i den lilla människan att bli nekad tillträde till mammas och pappas så uppenbara närhet? Det är här jag bara kan hoppas att det inte satte allt för djupa spår i honom och försöker trösta mig med att det är bättre sent än aldrig. Bättre sent än aldrig att mjuka upp sig, öppna både hjärta och ögon och våga inse att det inte alls är så att ”vi alla sover bäst i våra egna sängar…” ! Att det bara var mamman och pappan som gjorde det, för att dom skaffat sig en för liten säng för att de tänkte att nattens gemenskap tillhör dem och var en vuxensfär som de behövde få ha för sig själva. Bättre sent än aldrig att inse att barnen faktiskt sover ännu bättre tillsammans, nära, alldeles tätt intill… Bättre sent än aldrig att ta tillbaka allt man sagt, ångra sig djupt och försöka göra bättre!
Så medan många andra kanske började mjukt och nära tillsammans för att trappa ner mer och mer i takt med att barnen blev större, gjorde vi lite tvärt om. Vi trampade en snirklig och krokig stig från att vänja bebisar vid att sova i egna sängar till att låta alla barnen sova tillsammans, dela sängar och rum precis som de ville, se glädjen och tryggheten de hade i det, till att börja låta dem somna i vår säng alla tillsammans, låta den som behövde det mest sova kvar hela natten, till att själva vänja oss vid att sova flera tillsammans, börja känna att det var något alldeles underbart och att vi nog vill dela sovandets samhörighet också med dem, till att inse att vår säng var alldeles för liten för det här, skaffa en mycket större och bli samsovare på senare tid…
Man kan nog säga att det började med kvällsstunderna inne i vår stora nioårings säng och insikten om vilken ovärderlig, nära nog magisk stund det var att få ligga där. Är det någon gång man har chansen att få komma nära, komma in i sin stora pojkes hjärta och tankar, så är det just den där kvällsstunden när han är öppen för att dela och har frågor och funderingar som aldrig tycks ta slut. Man vill inte gå. Och han vill bara att man ska stanna.
Sen var det en orolig femåring som behövde mer närhet än vi klarade av att ge under vår vakna tid, som visade sig både lugnare och fridfullare till sinnet när han fick somna och sova kvar i vår säng. Mittemellan oss kunde han tanka igen under nattens alla timmar och han visade oss att sovandet var något vi varken kunde eller ville hålla för oss själva längre.
Så här några år senare kan jag bara säga att det är det bästa beslutet vi tagit som föräldrar. Varenda kväll har vi fått krypa ner i den varmaste av sängar och somna till det ljuvligaste snusande man kan tänka sig. Vi har fått dela och njuta av den självklara och fullständiga närhet som sömnen bjuder när någon krupit tätt, tätt intill och tankat trygghet och kärlek natten lång. Våra ögon har fått vila på de vackraste, mest fridfulla ansikten vi vet när vi öppnat dem en stund där vi legat och de mjukaste, lenaste små armar och ben har slingrat sig runt oss i drömmarna. Så mycket bra har kommit ur det här. Så mycket har växt till där vi vilat tillsammans. Så många tillfällen att visa tillgivenhet, uttrycka sin kärlek till både syskon och föräldrar och sitt eget behov, sin egen längtan efter närhet, har funnits där helt naturligt.
There’s no time like bedtime.
Och så här några år senare blir jag fortfarande lika glad varenda kväll när jag får krypa ner bredvid någon av mina ungar, varenda kväll känns som som en gåva och jag längtar till att få somna i vår stora säng. Kvällsstunden är fortfarande en högtidsstund som ofta inte vill ta slut, det finns ingen stund som läggdags för att föra djupa samtal, bygga förtroende och komma varandra riktigt nära. Jag tror fortfarande på närhet. Jag tror på att ge den till barnen när de ber om den, för det är då de behöver den. Och hur många gånger var det inte just det här de bad om innan -mamma stanna hos mig! Gå inte! Ligg kvar en liten stund till! Jag vill sova med dig! Hur många gånger har de inte protesterat mot att gå och lägga sig? Kommit upp gång på gång och med all tydlighet visat att de inte är det minsta intresserade av att ligga ensamma i sina sängar, utan vill vara med oss, oss, oss. Mamma, pappa. Så här några år senare är man fortfarande fri att välja i vår familj. Om man vill sova tillsammans eller för sig själv. Så vill vi ha det. Nu för tiden. Det kommer med all säkerhet en dag, den kommer allt oftare för vår tolvåring, då våra barn inte vill sova med oss längre, men jag tänker inte vara den som tar avstamp från dem mer, jag vill att det ska vara upp till dem att ta avstamp från oss när de själva är redo för det.
Vad tänker du om att sova tillsammans, vilka erfarenheter har du och din familj?
~follow~share~like~
RSS
Follow by Email
Facebook
Google+
http://worldschoolersofsweden.se/2018/04/24/sova-nara/
Pinterest
Instagram

2 thoughts on “Sova nära

    1. Vad härligt att höra Svinto, att det finns i alla fall en kvar 🙂 Igår sa min stora när han låg bredvid mig och nästan somnade med sin bok i handen: ”Nu vill jag inte läsa mer, nu vill jag bara gosa, krama mig mamma…” Jag smälter rakt av och känner mig så övermåttan lycklig att han fortfarande vill ha mina kramar. Tolv år liksom <3 Kram på dig

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *