LEAVING SWEDEN

The bonds

Jag tror vi alla som tittar in på den här bloggen har eller har haft någon slags gemensam längtan antingen bort ifrån något eller bara ut i världen, till något, kanske både och. Jag tror också att vi alla har eller har haft olika slags band som binder oss vid det älskade, trygga och invanda som vi har. På gott och ont. Band som behöver lossas för att det vi drömmer om och tror på ska kunna bli verklighet och alla har vi väl kommit olika långt på den vägen.

Vilka band håller eller har hållit dig starkast tillbaka från att göra det du drömmer om och tror på? Vad har du gjort eller tänker du att du kan göra för att lösa upp dem? Vilka band och svårigheter kämpar du fortfarande med?

Berätta gärna i en kommentar här nedanför så kan vi ge och ta av varandras erfarenheter, kanske kan just det du har kommit över hjälpa någon annan i samma sits och kanske har någon annan hittat en lösning på just det som du kämpar med.

Jag kan börja, här kommer mina band:

~ Tilliten till mig själv som lärare. Jag kunde inte se mig själv ta det ansvaret och trodde allt var kört när barnen nått skolåldern, att inget alternativ fanns annat än att foga in sig i ledet och göra 20 års skol-race. Tiden har varit min bästa vän här. Man växer som tur är med sina barn och det som verkar så svårt och skrämmande i framtiden visar sig ofta vara ganska okomplicerat när man väl är där. Jag har ägnat mycket tid åt mina barn, lärt känna dem och sett hur naturligt och roligt det är för dem att lära sig saker när det får ske på rätt sätt. Att läsa om och följa hemskolande familjer på främst Instagram har också fyllt mig med mod. Det stärker mig så att se hur allt det roliga med att ha barn, att lära och växa tillsammans med dem, bara kan få fortsätta långt upp i åren. Jag tror fortfarande inte att det är en lätt uppgift att hemskola sina barn, men jag tror att jag skulle klara det.

Något att fundera över, eller hur?

~ Respekten för barnen själva. Jag må längta ut i världen och tro att hemskolning kan ge så mycket mer än den vanliga skolan, men mina barn ser det inte riktigt på samma sätt och framförallt inte min äldsta som ändå haft sin vardag i skolans värld i sju år. Han är väldigt tryggt rotad och har varken velat eller kunnat se någon förändring på det.

Även här har tiden hjälpt. Att öppna upp för alternativ, prata om dem som en möjlighet, som något positivt som skulle kunna göra vårt/deras/hans liv bättre och låta tiden göra sitt har fått det här bandet att börja lösas upp litegrann. Det sitter inte lika hårt längre och nu för tiden uttrycker till och med storebror ibland en längtan efter något annat.

~ Kärleken till vårt hem. Vi älskar verkligen vårt lilla operfekta men hemtrevliga hus och vår slarviga men vänliga trädgård, vår plätt på jorden. Hela familjen är överens här, vi är inte beredda att sälja allt och kasta oss ut i äventyret på så vis.

Här väljer jag att se vårt hem som en tillgång istället för en belastning. Vi delar gärna med oss av vårt hus, vi har inga problem med att hyra ut så att vi åtminstone kan nolla våra utgifter på hemmaplan och kanske till och med få det till en liten, liten inkomstkälla. Och så den stora, stora fördelen att ha något att komma hem till så ofta som möjligt, att ha kvar en fast punkt, en trygg och älskad plats. Vi behöver inte prata om att flytta utomlands utan mer om att ”resa länge” och det är en avgörande skillnad också med tanke på barnens inställning.

~ Banden till släkt och vänner. Att vara borta så länge som det skulle krävas för att komma runt skolplikten är säkert inte lätt alla gånger. Jag vet av erfarenhet att saknaden kan bli tung att bära emellanåt.

Här försöker jag helt krasst tänka på hur mycket vi träffar släktingar och vänner egentligen? Till vardags blir det inte mycket. Det är nog mer en psykologisk tröskel att veta hur stora avstånd och lång tid som skiljer en åt. I slutänden jämnar det antagligen ut sig om man ser till att träffas lite mer helhjärtat när man väl träffas. Jag föreställer mig att det skulle vara lättare hemma att umgås med folk när många är lediga än nu när alla, även vi, är upptagna och slutkörda av sin egen vardag. De flesta som står oss nära är dessutom rätt så resbenägna själva och det skulle nästan förvåna mig om vi inte skulle få besök och sällskap lite titt som tätt.

~ Rädslan att förlora barnen. Helt absurdt att man ska behöva känna ens ett styng av oro inför det i ett land som säger sig stå på barnens sida. Likväl är jag rädd. Jag har ingen tanke på att bryta mot lagen på något sätt, än så länge är det ju faktiskt fullt lagligt att lämna Sverige. Ändå får jag känslan av att det gör mig till en brottsling och ett hot för mina barn att jag så mycket som yttrar min tro på rätten att få vara tillsammans och leva och lära på ett annat sätt än det samhället vill.

Det här jobbar jag med fortfarande. Jag försöker läsa så mycket jag kan om lagar, olika fall, domar och egna lösningar som familjer hittat på för att kunna leva i frihet. Med hjälp av fakta och berättelser från verkligheten känns oron mindre, men nog finns den kvar för verkligheten bjuder också på en del riktiga skräckhistorier.

~ Inkomsten. Den eviga inkomsten som fortfarande binder mig fast här hemmavid. Det sägs att det ska vara så lätt, att vem som helst ska kunna försörja sig på i princip vad som helst online och mina sociala medier svämmar över av gurusar som vill visa mig den rätta vägen för att lyckas med det. Jag tror att det går, jag tror de har rätt, men särskilt lätt tycker jag inte att det är. Snarare jättesvårt och det får mig att känna mig som en riktig looser.

Jag har mitt lilla skrivjobb som jag började med i januari och tänker återuppta, testa på riktigt och se vad det kan ge, nu när jag får tid över i april (avslutade min jobbperiod på heltid nu till påsk, hurra, hurra!) Och jag har ett till skrivjobb på lut som jag tänkte testa. Men att tjäna ihop tillräckligt för att kunna försörja hela familjen samtidigt som jag hemskolar barnen? Det känns knepigt. Hjälp mig gärna den som har ett bra förslag!

*

Varje gång jag hör den här låten tänker jag på mig och Sverige. Det är många band som ska lösas upp, men det ska nog gå. Långsamt och försiktigt.

”De band som binder mig här, ska jag långsamt lösa upp”

Nu, berätta vilka band som binder, eller band dig här?

~follow~share~like~
RSS
Follow by Email
Facebook
Google+
http://worldschoolersofsweden.se/2018/04/03/my-bonds/
Pinterest
Instagram

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *