FAMILY, LEAVING SWEDEN

Worst mum ever

Hela dagen har jag gått omkring med känslan av att vara världens sämsta mamma. Jag lämnade min flicka storgråtande i morse, fick slita mig ur hennes armar och hörde hennes gråt lång väg bakom min rygg när jag gick över skolgården. Jag vet att i mitt land anses det vara normalt, något som hör till, no big deal liksom. Visserligen är min flicka så stor att hon borde klara sånt här, men jag får ofta höra att hon ju haft det lite för bra under sina tidiga år, som sluppit allt för många avsked, sluppit stora grupper och fått mycket tid att ägna åt det hon är intresserad av, mycket tid och uppmärksamhet av en vuxen. Det är såklart det blir jobbigt nu. Hon har haft det för bra.

Och på sätt och vis har de väl rätt, de som säger så, hon är van vid något bättre. Men ändå så helt uppåt väggarna galet och fel. För det är inte hon som haft det för bra, det är alla andra som haft det för dåligt! Uppmärksamhet, tid för sina egna intressen, en lugn och trygg tillvaro är något som alla barn borde ha rätt till och jag kommer aldrig tycka det är rätt när man sätter normen lägre än så. Jag kommer aldrig kunna förstå den svenska standarden att det är bättre att alla har det lika dåligt istället för att göra allt för att alla ska ha det så bra som möjligt. Ju fler som har det bättre, desto bättre skulle jag säga, även om det innebär att några kommer före ibland, det behövs att några går först och gör annorlunda om någonting någonsin ska kunna förändras och det behöver inte vara något dåligt i sig.

Och vad som är bra är olika förstås. För en del verkar skolan vara jättebra.

Vi har och har alltid på många sätt haft det bättre hemma och och det vet både min flicka och jag. Jag talar aldrig illa om barnens skola eller vad som händer där med eller inför barnen, det tror jag inte hjälper någon. Jag försöker lyfta det positiva och uppmuntra så gott jag kan och vi hjälps åt att reda ut frågor när det händer saker vi inte förstår. Men när det kommer till frågan ”Varför måste jag vara i skolan!” kan jag bara inte med att dra det som borde vara det självklara svaret ”För att du ska lära dig saker”. Det är en lögn som jag inte tänker mata mina barn med. De vet precis lika bra som jag hur mycket de har lärt sig och utvecklats under åren hemma, vilken potential vi har i varandra och vårt hemmaliv att hämta in kunskaper och öva upp färdigheter på vårt alldeles egna sätt.

Jag har aldrig något bättre svar på frågan varför de måste vara i skolan än ”För att lagen säger det” Vi kan tycka det är dumt och konstigt men sådana är reglerna här. Så länge vi bor här finns det inget vi kan göra åt den saken, vi kan bara försöka göra det bästa av situationen.

Så när min flicka gråter och vill vara hemma och lära med mig istället är det inte hon som är problemet, inte hennes harmoniska uppväxt och faktiskt inte ens jag. Det är systemet som är helt och hållet fel och det gör det bara ännu svårare att slita sig ur hennes famn och gå över skolgården. Om jag verkligen trodde det var bra för henne att vistas i skolmiljön och vara i skolhuset varenda dag så skulle det kanske vara mer rättfärdigat att lämna henne där trots allt. Nu känns det bara oförlåtligt. Som att det gör långt mycket mer skada än nytta en dag som den här. Det enda som händer är att man låser fast lärandet i att vara något tungt och tråkigt och det är så fel. Att lära sig ska ju vara något lätt och naturligt så som det var för alla mina barn -jag ser det så tydligt på dem allihop i olika grad- fram tills tvånget med skolan kom.

Därför känner jag mig som en hemsk mamma idag. Den värsta någonsin. Och jag vill bara säga förlåt, förlåt, förlåt mig min lilla flicka. Förlåt det oförlåtliga. Förlåt att jag inte lyckats hitta en väg ut ur det här landet som tvingar mig att tvinga dig!

 

~follow~share~like~
RSS
Follow by Email
Facebook
Google+
http://worldschoolersofsweden.se/2018/01/16/worst-mum-ever/
Pinterest
Instagram

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *