ALL POSTS, FAMILY

MUMS AND COWS

A couple of weeks ago I read a blog post that made me think a lot about all of these separations we modern western people expose ourselves to. Usually, in this regard, I care for the children, but this post actually made me think of the mums first and foremost. The post was written by The friendly Vegans (a Danish family who took off for a world wide adventure this fall!) and explained why they chose to become vegans. They also shared their perspective on the milk industry and I couldn´t help seeing the similarities between human mums and cows. Perhaps we are more alike than we think?
The friendly vegans describe so well how the cow is utilized by humans to produce as much milk as possible. She gets impregnated, carries and give birth to a calf and after only a short time they are separated, both of them screaming, sometimes for several days, in panic and anxiety to be torn apart. As soon as the cow dries out and wont give milk anymore, she will be impregnated, delivering and separated from her calf, over and over again until her body is exhausted and she´s mentally consumed. Then she´s for no more use and is sent to an early death at the slaughterhouse. She´ll be finished working for the milk industry and dead after only one fifth of a cow´s normal lifetime.
Anyone can see this is horrible and not natural by any means for a cow and her calf.
If only we could have a look at ourselves in the light of this! Aren´t we doing exactly the same thing to ourselves and our own children when we leave them screaming and crying at daycare, school or wherever? We´re trying to convince ourselves that separation is an important and natural part of life, as heartbreaking as it is, and I do belive every mum and dad who has ever left a crying child behind knows what I´m talking about. I’ve done it and I know. It totally breaks your heart and dries your soul. Every single time. But we seem to think that our jobs and bosses needs us more than our children does, which makes us live our lives with some sort of hard-defined desire and emptiness inside. We do this again and again when we carry, give birth and separate from our babies and maybe it’s no coincidence that mums are often worn out sometime in the middle of their life? Maybe we´re somehow mentally destroyed by being apart from those we belong with and ignoring our hearts for a very long time?

It´s very sad to me, how humans utilizes animals, and it´s just as sad to see our difficulties to care for our own!

*

You will find lots of interesting and inspiring reading about vegan life, digital nomad life and worldschooling at The friendly vegans blog, I truly recommend it!

 


 

MAMMOR OCH KOR

Jag läste ett blogginlägg för ett tag sedan som verkligen fick mig att fundera över alla dessa separationer vi moderna människor i väst utsätter oss för. Vanligtvis brukar jag tänka mest på barnen i det sammanhanget, men det här inlägget fick mig faktiskt att tänka på mammorna i första hand. Egentligen handlade det här, för övrigt jätteintressanta, inlägget om varför the Friendly vegans  (en dansk familj som lämnade allt och gav sig ut i världen i höstas!) valt att bli veganer och deras perspektiv på bland annat mjölkindustrin. Men jag kunde inte annat än dra parallellen mellan människomsmmor och kor. Kanske är vi mer lika än vi tror?

The friendly vegans beskriver så bra hur kon utnyttjas för att ge så mycket mjölk som möjligt åt sin bonde. Hon insemineras, väntar och föder en kalv och efter bara några dagar skiljer man dem åt medan de båda vrålar ut sin separationsångest och längtan efter att få vara tillsammans, ibland i flera dagar efteråt. Så snart mjölken sinat betäcks kon igen och alltihop upprepas gång på gång ända tills hon är uttjänt, mentalt förbrukad, och dör en för tidig död på slakteriet. Hon har jobbat klart för sin bonde efter bara en femtedel av sin normala livslängd.

Att det här är fruktansvärt och inte naturligt för kor och deras barn förstår var och en som läser det.

Och vad jag önskar att vi kunde se oss själva i ljuset av korna! För är det inte precis samma sak vi gör mot oss själva och våra egna barn när vi lämnar dem ifrån oss och försöker intala oss att det är helt naturligt att separera fast de skriker så det skär sönder våra hjärtan fullständigt. Och här tror jag varje förälder, mamma som pappa, som någon gång lämnat ett gråtande barn vet vad jag menar. Jag har själv gjort det och jag vet. Man går sönder. Varje gång. Men vi verkar tro att vår bonde behöver oss bättre än vad barnen gör och sen går vi omkring med en slags svårdefinierad längtan och tomhet inombords och upprepar samma sak kanske ett par gånger till, väntar, föder och separerar från våra bebisar. Och det är nog ingen tillfällighet att så många just mammor blir utbrända någon gång där mitt i livet. Mentalt förbrukade av att ha inte ha fått finnas där med dem vi hör så tätt samman med och av att ha gått emot allt vad våra hjärtan säger under en för lång tid.

Jag tycker det är sorgligt hur människor utnyttjar djuren och det är lika sorgligt hur svårt vi har att ta hand om varandra!

*

Om du vill läsa en jättefin blogg om en familj som fortfarande är i början av sin resa runt i världen tycker du ska gå in på friendly vegans blogg och läsa om veganliv, digitalt nomadliv och worldschooling!

 

 

~follow~share~like~
RSS
Follow by Email
Facebook
Google+
http://worldschoolersofsweden.se/2018/01/13/mammor-och-kor/
Pinterest
Instagram

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *