ALL POSTS, SCHOOLING

Det naturaliga beteendet

För några veckor sedan hade vi glädjen att få fira min pappas födelsedag ute på restaurang. Ett härligt gäng kusiner mellan tre och tolv år ingick i sällskapet, ett lagom avslappnat ställe och lagom lång middag gjorde att alla barnen ändå klarade det galant och tyckte det var en rolig och trevlig tillställning.

Efteråt stod vi utanför på ett litet torg och väntade på en bil som skulle köras fram och min kloka mamma delade en tanke som följt mig sen dess och fått mig att fundera över ett och annat. Hur olika barn och vuxna fungerar. Min mamma såg på oss vuxna som efter en timmas stillasittande middag bara fortsatte stå så stilla som möjligt och småprata, hur frusna vi än var så nog stod vi stilla och trampade. Och så barnen som hanterade det hela med att inte vara stilla en sekund utan fara runt, springa, hoppa, hjula, jagas, studsa, brottas och klättra upp och ner precis hela tiden överallt!

Precis som man kunnat vänta sig, helt olika beteenden och lika naturliga båda två med tanke på att vi befinner oss på helt olika ställen i livet.

För mig blev det ändå en ögonöppnare och ju mer jag tänkt på det sen dess, desto tydligare har det blivit -jag tror faktiskt inte vi behöver oroa oss så mycket över att barnen inte ska kunna anpassa sig till vuxenlivet, klara av att ”hålla sig i skinnet” och sköta ett kanske stillasittande jobb, sitta på ändlösa möten, eller vad det nu är vi är så rädda att de inte ska lära sig. Jag tror inte ens det är något vi kan lära dem. Spring i benen och rörelse i alla dess former hör barndomen till och vi kan kämpa på i det oändliga med att trycka undan och hålla den i schack, men inte förrän någon gång där i tonåren börjar den sina ut och skifta om till något stillsammare. Oavsett om man fått träna på att sitta stilla på samling i förskolan sedan man var ett år och sedan många år i ett klassrum, eller haft en vild och fri barndom och fått springa fritt dagarna i ända så kommer den där förändringen på naturlig väg när det närmar sig vuxenlivet. Jag känner nog ingen vuxen som hellre skuttar omkring eller kryper runt på golvet än sitter bekvämt i en stol vid bordet. Undantag finns säkert men åtminstone alla vuxna jag vet brukar förundras över barnens energi och när vi träffas föredrar vi alla gånger att slå oss ner i soffan och prata framför att springa varv på varv runt huset, klättra i träd eller ordna en hinderbana…

Och ju mer jag tänkt på det desto tydligare har det också blivit vad det är jag vill ge mina barn. Friheten att fortsätta springa, klättra, skratta, hoppa, dansa eller vad de nu behöver få göra. En barndom som får fortsätta formas runt deras rörelsemönster och bygger på deras naturliga beteende. Inte på vårt.

Det här är min sjuåring som övar baklängesräkning.

 Först sortera alla siffrorna.

Sedan är det bara att börja räkna, från 100-0

Jag skulle aldrig få för mig att göra det på det här viset men för henne är det den mest naturliga sak i världen att stå med fötterna upp och huvudet ner när hon räknar och jag älskar när det får vara så. För henne är det livet och det är precis det här jag önskar mina barn!

~follow~share~like~
RSS
Follow by Email
Facebook
Google+
http://worldschoolersofsweden.se/2017/12/23/det-naturaliga-beteendet/
Pinterest
Instagram

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *