ALL POSTS, FAMILY, SCHOOLING

Förbjudna tankar

Igår tillbringade jag och min åttaåring hela förmiddagen i ett väntrum på vårdcentralen, minuter och timmar gick och eftersom vi inte hade någon brådska sög vi bara åt oss av bonustiden vi fick tillsammans. Vi plöjde igenom nummer efter nummer av Vetenskapens värld och Vagabond, satt nära, nära varandra, småpratade och gick och fikade mellan bedövningsplåster och provtagning, och jag vågar faktiskt påstå att det var veckans höjdpunkt för oss båda.

Jag vet inte hur många gånger han kröp tätt intill, vände sitt ansikte mot mig och sprack upp i sitt största leende – mamma vad mysigt att få vara med dig, hoppas det tar hela dagen, vad bra att jag inte behöver vara i skolan, så här vill jag göra varje dag… och än en gång slog det mig hur bakvänt det blir när enda giltiga skälet till att få vara tillsammans är sjukdom.

Vi är lyckligt ovetande om vad allvarliga sjukdomar kan vara i vår familj och evigt tacksamma att vi kommit så lindrigt undan. När jag tänker tanken att våra sjukdagar är våra bästa dagar är det utifrån det perspektivet, ingenting annat. Jag har full respekt för den som kanske lever i en helt annan verklighet av sjukdom och lidande. När mina barn säger att de önskar att de fick bli sjuka, vilket händer många gånger varje vecka, så vet de naturligtvis inte riktigt vad det är de ber om, det är bara deras uttryck för en innerlig längtan att få vara hemma, för de vet att det är det enda godtagbara. Det är deras sätt att säga att de saknar en tid då vi kunde vara tillsammans och hemma så mycket eller lite vi ville.

Jag pratar alltid med dem förstås, försöker visa på skillnaden och hjälpa dem att se vad det är de egentligen längtar efter, men sanningen att säga så känner jag ju likadant. Jag älskar dagarna då de är hemma. Jag kan aldrig önska att de ska må dåligt, men de där dagarna när de är bara sådär lite lagom krassliga för att få stanna hemma är helt fantastiska. Vi hittar på så mycket, har det så mysigt och njuter av lugnet och att få rå om varandra. Jag hör så ofta, så ofta föräldrar som menar att allt vabbande tar knäcken på dem. Jag kan förstå stressen och pressen från en arbetsplats, men jag vet också att om jag hade ett jobb utanför hemmet skulle jag slåss med näbbar och klor för att få ta de där vabbdagarna. Jag förstår inte hur jag skulle kunna klara mig utan dem.

Vi hade veckans bästa dag tack vare ett läkarbesök, det var härligt, men visst vilar det också något väldigt sorgligt över livet vi lever och samhället vi är en del av. Visst är det egentligen helt absurdt att människor inte har större möjlighet än så att styra över sin vardag och att sjukdomar ska avgöra hur mycket tid man får ägna varandra.

Igår var vi på vårdcentralen för att göra allergitest och åttaåringen uttryckte det så bra mitt i ett av sina stora leenden där i väntrummet:

”Det här är perfekt mamma, det är som att vara sjuk utan att vara sjuk!”

Det känns som förbjudna tankar, fast jag förstod precis vad han menade. En perfekt lösning i en defekt värld. För mig är det en stark signal att det är dags att ändra på något när sjukdagar är ens bästa.

~follow~share~like~
RSS
Follow by Email
Facebook
Google+
http://worldschoolersofsweden.se/2017/11/10/i-ett-vantrum/
Pinterest
Instagram

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *